Pernå kyrka.
Fotografi: Heikki Jääskeläinen.
Minnesmärke i Wittenberg.
Fotografi: Heikki Jääskeläinen.
Åbo Domkyrka.
Fotografi: Leena Maria Heikkola.
Agricolas ABC-bok.
Fotografi:
Agricola-projekt / Åbo universitet.
Agricolas historia
Mikael Agricolas liv
Mikael Agricola föddes ca 1510 i Torsby i Pernå, där hans familj fick en god utkomst av jordbruk. När den begåvade Mikael var ungefär tio år skickades han till skolan i Viborg. Viborg hade livliga kontakter med Baltikum och Centraleuropa och genom dem fick även Agricola intryck av sin tids nya kulturströmning, humanismen. Humanismen betonade en återgång till den europeiska kulturens källor, det vill säga språket och litteraturen i det antika Grekland och Rom. Humanismen beredde å sin sida väg också för reformationen, och för Martin Luther (1483 ? 1546) betydde humanismen framför allt bibelhumanism, att man skulle bli bekant med Bibelns grundtexter.
Arton år gammal flyttade Agricola från Viborg till Åbo då rektorn i Viborgs skola Johannes Erasmusson tog honom med när han övergick i biskopens tjänst. Agricola blev biskopens skrivare och ett år senare kansler. Medan han var i Åbo blev han prästvigd och lyssnade möjligen till predikningar hållna av Peter Särkilaks, som varit Luthers elev.
År 1536 sändes Agricola till Tyskland för att studera vid universitetet i Wittenberg, reformationens huvudort. Både Martin Luther och Filip Melanchthon fungerade som professorer i Wittenberg.
Efter att ha blivit färdig magister 1539 återvände Agricola till Finland, där han utnämndes till medlem av Åbo domkapitel och rektor för skolan i Åbo, stiftets högsta läroinrättning. Förutom att han skötte den tunga tjänsten som rektor ägnade Agricola sig åt sitt översättningsarbete och började ge ut skrifter. De första var ABC-boken 1543 och bönboken Rucouskiria Bibliasta 1544. Agricola ställde sig emot kung Gustav Vasa (1523 ? 1560) när denne krävde att unga män skulle göra tjänst vid kungens kansli och kammare för skatteuppbörd, och därför måste han avgå från sin rektorspost 1548. Samma år utkom ur trycket Agricolas storverk, Nya testamentet på finska. Agricola fortsatte inte desto mindre med översättningsarbetet med avsikten att få hela bibeln på finska.
År 1550 föddes en son till Mikael Agricola och hans hustru Birgitta Olofsdotter. Pojken Kristian, som dog 1586, blev senare biskop i Tallinn och Hapsal. Biskopen i Åbo Martin Skytte dog 1550 och Agricola skötte efter detta biskopens uppgifter trots att han utnämndes till biskop först fyra år senare. Gustav Vasa strävade efter att minska kyrkans ekonomiska, politiska och andliga hegemoni, och ett tecken på detta var att det gamla Åbo stift delades i två, Åbo stift och Viborgs stift. Mikael Agricola utnämndes till ordinarius i Åbo stift. Ordinarius skötte i praktiken samma uppgifter som biskopen, men han fick inte under den lutherska tiden längre bekräftelse av påven.
Det utbröt ett krig mellan Sverige och Ryssland år 1555 och fredsförhandlingarna tog vid två år senare. Också Mikael Agricola tillhörde den fredsdelegation som leddes av Gustav Vasas svåger Sten Leijonhufvud och ärkebiskopen i Uppsala Laurentius Petri. När delegationen återvände till sitt hemland dog Mikael Agricola vid Kyrönniemi i Nykyrka (Kuolemajärvi) den 9.4.1557 och han begravdes i Viborg.
Mikael Agricolas skriftliga produktion
En grund för Mikael Agricolas skriftliga produktion och översättningsarbete var reformationens centrala tanke att Guds ord måste vara tillgängligt för folket på dess eget språk. Denna tanke förverkligades på två sätt. Å ena sidan blev ett mål att ge prästerskapet tillgång till de centrala gudstjänsttexterna på finska så att de kunde hålla gudstjänsten på finska. Å andra sidan måste man översätta Bibeln till finska och så småningom lära folket att läsa den. För Agricola var det finska språket ändå inte ett värde i sig, utan den finskspråkiga bokutgivningen byggde på rent praktiska behov.
De svenskspråkiga församlingarna i Finland använde Olaus Petris översättningar (t.ex. Nya testamentet 1526, Bibeln 1541), men de för den kristna tron grundläggande texterna fanns inte att tillgå i finsk utgåva. Trosbekännelsen, bönen Fader vår och de tio budorden hade man ändå redan på medeltiden översatt till finska, och prästerskapet använde finska i predikan och undervisning. Prästerna måste också ha de här huvudtexterna skrivna för att kunna upprepa dem med samma ordalydelse. Men dessa tidiga texter, som skrivits på papperslappar, har ändå inte bevarats till vår tid.
Agricolas verk
1543Abckiria (ABC-boken)
1544 Rucouskiria Bibliasta (Bönebok ur bibeln)
1548 Se Wsi Testamenti (Nya testamentet)
1549 Käsikirja (Handbok i dopet och andra handlingar inom kristendomen)
1549 Messu (Mässa)
1549 Meidän Herramme Jeesuksen Kristuksen piina (Vår Herre Jesus Christus lidande, uppståndelse och himmelsfärd, samlade ur de fyra evangelierna)
1551 Daavidin psalttari (Davids Psaltare)
1551 Veisut ja ennustukset Mooseksen laista ja profeetoista (Psalmer och spådomar hämtade ur Mose lagar och profetior)
1552 Ne profeetat (profeetat Haggai, Sakarja, Malakia) (Profeterna Haggai, Sachar och Maleachi)
Det program för utgivning som Åbo stift lagt upp hade som mål att få Bibeln och gudstjänsttexterna på folkspråket och med tiden lära folket att läsa. Agricolas hela skriftliga produktion är därför riktat till prästerskapet. Det första verket, ABC-boken, är i själva verket en katekes och ABC-bok där man förutom alfabetet och talen får lära sig grunderna i trons lära.
Bönboken, som omfattar nästan 900 sidor, innehåller 643 böner och därtill bland annat 29 psalmer och en kalenderavdelning, som finns i början och förutom själva kalendern innehåller nyttig allmänkunskap om astrologi, astronomi, naturläran, medicinen och teologin.
Av mässboken ser man den nya lutherska tron bland annat genom att den betonar predikans ställning i gudstjänsten. Agricolas intresse koncentrerade sig ändå inte endast på den nya tron, vilket exempelvis framgår av att det i Davids Psaltare ingår en förteckning över finnarnas forna gudar och en beskrivning av finnarnas gamla gudstjänstbruk. Å andra sidan ansåg Agricola att folktron var syndig hedendom som måste bekämpas.
Nya testamentet
Agricolas utan tvekan viktigaste skriftliga arbete var översättningen av Nya testamentet till finska. Vid översättningsarbetet hade han som förebilder humanismens frontalfigur Erasmus av Rotterdam och reformationens fader Martin Luther. Han använde bådas bibelöversättningar som hjälp. Agricola har i sin översättning utgått från såväl Luthers tyska översättning (NT 1521, Bibeln 1534), Nya testamentet (1526) och Bibeln (1541) på svenska och Erasmus nya latinska översättning som grundtexten på grekiska, som Erasmus utgav 1516. Alla de här källorna har utnyttjats parallellt och ungefär lika mycket. Agricola började sitt översättningsarbete redan medan han var i tjänst hos biskopen i Åbo och han fortsatte det tillsammans med sina studiekamrater i Wittenberg och på nytt i Åbo. Agricola bad två gånger om pengar av kungen som stöd för översättningsarbetet ? förgäves. Till och med tryckningstillståndet fick man vänta på i fem år. Till sist utkom år 1548 Nya testamentet på finska, en rikligt illustrerad bok på 718 sidor. Förutom den egentliga översättningen innehåller verket bland annat två företal, av vilka det andra berättar om hur den kristna tron kom till Finland och beskriver Finlands landskap, stammar och dialekter. I verket ingår också företal till Nya testamentets böcker och över femhundra förklaringar, av vilka den största delen är översättningar.
Agricola hade som sitt ambitiösa mål att översätta hela Bibeln till finska, men av ekonomiska orsaker uppfylldes inte det målet. Gustav Vasas kyrkopolitik indrog kyrkans egendom och skatteinkomster till kronan och därför hade stiftet inte längre råd att bekosta utgivningen av litteratur. Kronan ville å sin sida inte ge någon som helst ekonomisk hjälp. Av Gamla testamentet kunde Agricola översätta knappt en fjärdedel. Allt som allt omfattar hans skriftliga produktion ca 2400 sidor.
Målning. Konstnär: Juri Tchernuha.
Fotografi: Heikki Jääskeläinen.
En storman i Finlands historia
Mikael Agricola var en mångsidig humanist, lärd teolog och begåvad språkmänniska. Förutom teologi hade han satt sig in i såväl naturvetenskap och juridik som medicin, och i hans bibliotek fanns verk om bland annat lantbruk och filosofi och dessutom Aristoteles samlade verk på latin. Utöver de inhemska språken finska och svenska kunde Agricola latin, tyska, grekiska och hebreiska.
Agricola har haft stor betydelse för bildningen och samhället i Finland, men det var först i samband med nationalromantiken på 1800-talet som hans bedrifter som storman i Finlands historia erkändes. Till en början fäste man uppmärksamhet på i synnerhet hans arbete som reformator och förnyare av det finska kyrkolivet. Senare började man också visa uppskattning för hans enastående arbete som skapare av den finskspråkiga litteraturen. En tredje roll som Agricola innehade och som ännu är dåligt känd är fredsförhandlarens och diplomatens.
Den finska nationella identiteten har på avgörande sätt formats på grundval av den lutherska kyrkan, litteraturen på folkspråket och folkbildningen, och Mikael Agricola har gett alla dessa sin starka insats. Det arbete som Agricola på sin tid utförde påverkar ännu såväl det finska språket, den finska litteraturen, det kyrkliga livet som samhället.
En moderat reformator
I det svenska riket fortskred reformationen i huvudsak enligt Gustav Vasas föreskrifter. Han försökte minska kyrkans makt och till det ändamålet passade reformationen utmärkt: Gustav Vasa bröt banden till påvestolen, försvagade biskoparnas makt och indrog kyrkans egendom och inkomster till staten. Officiellt började reformationen vid riksdagen i Västerås 1527 då man förklarade att Guds ord skulle förkunnas rent i hela riket.
I Finland blev reformationens genomförande i hög grad beroende av Mikael Agricola. Finnarna hade inte behov av att angripa den katolska kyrkan i Rom och Agricola var inte heller den första som talade för den lutherska läran i sitt land. Därför blev hans roll att bygga upp nytt och inte att riva ner gammalt.
Som kyrklig förnyare var Agricola mycket måttlig. Han högaktade den katolska traditionen och bevarade allt det som inte direkt var i strid med det lutherska tänkandet. Ett gott exempel på det här har vi i Agricolas Bönbok. Bönboken bygger i huvudsak på den medeltida mässboken Missale Aboense, på vars grund Agricola har format den katolska gudstjänsten i luthersk dräkt. Sveriges reformator Olaus Petri bevarade böner för endast sju helgondagar som ingick i den medeltida traditionen, medan Agricola har bevarat inalles 45 av dem. Då avlägsnade Agricola visserligen alla åberopanden av helgonens förtjänster ur bönerna och fäste i stället uppmärksamheten vid helgonens tro och lära.
Enligt Luther är Bibeln det högsta rättesnöret för tron. Av den anledningen är det centrala målet i reformationen att varje människa ska kunna bli bekant med Guds ord på sitt eget modersmål. Därför måste man trycka Bibeln på folkspråket och lära folket att läsa den. Arbetet med att översätta Bibeln och att lägga grunden för en finsk litteratur som anknöt till den var följaktligen Agricolas huvuduppgift.
Det finska skriftspråkets fader
Medan Agricola översatte Bibeln och gudstjänsttexterna till finska skapade han samtidigt det finska skriftspråket. På hans tid skrev man inte ännu finska på ett enhetligt sätt och det fanns inte någon tryckt finsk litteratur. I det talade språket varierade ordförrådet med de olika dialekterna, men eftersom Agricolas översättning av Nya testamentet var riktad till hela folket måste den kunna förstås av alla. Det skriftspråk som Agricola skapade bygger speciellt på dialekterna i sydväst, men det finns också påverkan och ord från andra dialekter. Likaså har andra språk som han kunde, t.ex. svenska, latin och tyska, gett det nya finska skriftspråket impulser.
Av de olika alternativen måste Agricola välja det ord som i varje enskilt fall enligt honom passade bäst och ibland var han tvungen att utveckla ett lämpligt ord för sådant som det inte ännu fanns ett ord för i finskan. Agricola utvecklade faktiskt hundratals nya ord, (t.ex. orden för regering eller styrelse, förebild, handskrift eller handstil) och formade ett stort antal nya översättningslån (t.ex. orden för ängel, historia, palm). Tack vare Agricola fick det finska språket tidigt ett användbart religiöst ordförråd.
Mikael Agricola arbetade ingalunda ensam med sina översättningsprojekt utan han fick hjälp av sina studiekamrater, och i sitt sista arbete hade han hjälp av en arbetsgrupp. Ändå var det Agricola som gjorde det största arbetet och han bar det huvudsakliga ansvaret. Därför är det naturligt att just betrakta Agricola som det finska skriftspråkets fader.
Vilket var då Agricolas eget modersmål? De finska språkforskarna har betonat att han behärskade finskan perfekt och har ansett att han var finsk. Historikerna hänvisar å sin sida till att Agricolas barndomsmiljö i Pernå var fullständigt svensk. Hur som helst lärde sig Agricola finska senast i skolan i Viborg. Orsaken till att Agricola publicerade sina verk på finska var praktiska hänsyn: det fanns ännu ingen religiös litteratur på finska.
Målning. Konstnär: Mihail Gornunov.
Fotografi: Heikki Jääskeläinen.
Agricolas minnesmärke i Kyrönniemi.
Fotografi: Heikki Jääskeläinen.
Fredsförhandlaren
Mikael Agricolas roll som fredsförhandlare är ännu dåligt känd. Freden i Nöteborg, som slöts mellan Sverige och Ryssland 1323, medförde att gränslinjen på sina ställen var otydlig och bägge staterna försökte lägga sig till med egna områden. Det våld som föranleddes av den fortgående osäkerheten utlöste till sist omfattande och förödande räder i synnerhet på det område som kallas Riitamaa, Kivland, på Karelska näset. Åren 1554 ? 1557 var länderna i krig om kontrollen över området och efter sega förhandlingar fick kriget sitt slut genom fredsfördraget i Novgorod den 25 mars 1557.
Gustav Vasa skickade en fredsdelegation på omkring hundra personer och till den hörde också biskopen i Åbo Mikael Agricola som representant för Finland. Agricola hade emellertid inte tidigare erfarenhet av diplomati och han kände inte så bra till den ryska kulturen, språket och religionen. Om hans roll i fredsdelegationen har man inte exakt kunskap, men uppenbarligen var han på något sätt med om att fatta diplomatiska beslut. Det enda dokument som Agricola möjligen har gett sin prägel på är den svarsskrivelse som legaterna överlämnade till tsaren den 13 mars. Agricola träffade tsar Ivan IV (1547 ? 1584) två gånger i officiell kapacitet.
Uppdraget som fredsförhandlare blev Mikael Agricolas sista, för den 9 april 1557 dog han i Kyrönniemi by i Nykyrka socken (sen. Kuolemajärvi) medan delegationen var på sin hemfärd till sitt eget land.
Tekst: Elina Maines
Källor:
Simo Heininen: Mikael Agricolan kirjallinen tuotanto. Teoksessa Kirja Suomessa. Toim. Esko Häkli. Helsingin yliopiston kirjasto 1988.
Simo Heininen: Mikael Agricola. Teoksessa Suuret suomalaiset. Toim. Jukka Relander. Otava 2004.
Jorma Keränen: Kustaa Vaasa ja uskonpuhdistuksen aika. Teoksessa Suomen historian pikkujättiläinen. Toim. Seppo Zetterberg. WSOY 1987.
Kari Tarkiainen: Mitä tiedämme vuoden 1557 rauhansopimusneuvotteluista Ruotsin ja Venäjän välillä? Teoksessa Agricola-symposiumi 20.-21.9.2004, raportti. Toim. Ossi Tuusvuori. Agricola-työryhmä 2004.